• 010-405 57 97
  • kontakt@audente.se
  • Örebro, Sweden

LVU-processen – om frivillighet kontra tvång


“Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”  –
Föräldrabalken 6 kap. 1§

Föräldrabalken är den lag som sätter upp det ramverk man som vårdnadshavare eller förälder har att förhålla sig till när det gäller omvårdnaden om sitt/sina barn. När föräldrabalken talar om att ett barn har rätt till “omvårdnad, trygghet och en god uppfostran” inbegriper det inte enbart en rent fysisk omsorgen, utan även väldigt långtgående skyldighet att sörja för barnets psykiska omsorg. En vårdnadshavare har alltid det primära ansvaret för ett barns omsorg, men när en förälder eller vårdnadshavare av någon anledning brister i sin omsorg eller är förhindrad att ge barnet den omsorg det behöver, har samhället via socialtjänsten ett övergripande ansvar för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden (5 kap. 1 § SoL).

När socialtjänsten får signaler om att barn far illa, är det alltså deras skyldighet och uppgift att utreda barnets behov av hjälp. Ofta får socialtjänstens kännedom om att ett barn riskerar fara illa eller saknar rätt omsorg när skola, sjukvård eller privatpersoner i barnets närhet uppmärksammar socialtjänsten på att barnet misstänks fara illa via att en orosanmälan lämnas till myndigheten. Socialtjänsten har alltid när det kommer in en orosanmälan, en skyldighet att utreda om det finns en risk, akut eller långsiktigt, för att barnets hälsa och utveckling kan komma till skada. Om slutsatsen blir att det finns en risk, eller att det i vart fall inte kan uteslutas att det kan finnas en risk, måste socialtjänsten påbörja en utredning gällande barnet för att antingen utesluta eventuell risk alternativt hitta lämpliga stödåtgärder för att avhjälpa den risken för barnets hälsa och utveckling. Om socialtjänstens bedömning blir att det inte finns en anledning till oro för barnets hälsa, avslutar man ärendet utan att vidta några åtgärder eller påbörja en utredning.

Det normala är att barnet fortsatt under hela utredningstiden är kvar i sina föräldrars vård. I undantagsfall kan socialtjänsten besluta om att ansöka om eller besluta om ett omedelbart omhändertagande av barnet enligt 6 § LVU. Det handlar då om att man gjort bedömningen att det finns en akut och överhängande risk att barnet kommer till skada även på mycket kort sikt, och att barnet därför akut måste skyddas från antingen sin vårdnadshavare eller sig själv. Barnet placeras då i ett jourhem eller på en SIS-institution fram till en eventuell framtida förhandling i Förvaltningsrätten.

Under utredningstiden kommer socialtjänsten att inhämta information från samtliga myndigheter eller andra samhällsinstansen som kommer i kontakt med barnet, så som skola, hälso- och sjukvård, Barn- och ungdomspsykiatri med flera. Socialtjänsten kommer även att göra ett eller flera samtal med barnet, med föräldrar eller andra personer i barnets nätverk för att få ett så bra underlag som möjligt för sin utredning. Utredningen utmynnar ofta i en rekommendation av lämpliga stödåtgärder för barnet eller föräldrarna för att avhjälpa de brister i föräldrarnas omvårdnad, eller barnets beteende eller mående som socialtjänsten kan identifiera och som kan kopplas till en framtida risk för barnets hälsa eller utveckling. Det är dock inte ovanligt att socialtjänsten även kommer fram till att det inte föreligger någon identifierbar risk. I ett sådant läge ska socialtjänsten avsluta ärendet utan åtgärd.

Ett barns vårdbehov ska i första hand tillgodoses inom ramen för Socialtjänstlagen (SoL) och ska bygga på frivillighet och samtycke, och i andra/sista hand ska den tillgodoses via tvångsvård. Det betyder att Socialtjänsten först och främst måste erbjuda insatser som är frivilliga och i samarbete med föräldrar eller, om barnet fyllt 15 år, den unga själv. Det är först om föräldrarna eller den unge skulle tacka nej till frivilliga insatser, och att man uttömt alla andra möjligheter, som åtgärder med stöd av LVU kan vidtas. Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är en tvångslagstiftning till skydd för barn och unga. Insatser enligt Socialtjänstlagen (SoL) däremot bygger alltid på frivillighet. Många av de insatser och åtgärder socialtjänsten har att ta till för att avhjälpa en risk kan erbjudas frivilligt enligt SoL, alternativt genomföras inom ramen för tvångsvård enligt LVU.

Syftet med LVU är att samhället ska kunna fullgöra sin skyldighet gentemot barn och unga genom att se till att de får det skydd, den vård eller behandling som man bedömer nödvändig. När man gör en bedömning måste socialtjänsten först och främst se till barnets bästa. I 1 kap. 2 § SoL, anges att när åtgärder rör barn, ska det tas hänsyn till vad barnets bästa kräver. På samma sätt står det i 6 kap. 2a § föräldrabalken (FB), att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör vårdnad, boende samt umgänge. Bestämmelserna i båda dessa lagar är en direkt hänvisning till art 3 i Barnkonventionen.  Från januari 2013 har även bedömningen av barnets bästa tagit in i 1 § LVU, där det står att det som är bäst för barnet, är det som ska vara avgörande vid beslut om barns vårdbehov.

.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.